tisdag 28 april 2009

Minnen

Jag gav mig för några år sedan in för att läsa Marcel Prousts enorma verk På spaning efter den tid som flytt, ett mastodontverk i sju delar samt ett appendix. Jag kom ungefär en halv bok. Maken till detaljerad författare får man söka efter. Dom minsta små detaljerna kunde få ett helt kapitel, det kanske var viktigt att känna till denna information senare i bokserien, vad vet jag? Det som jag däremot minns är lukten av madelenekakan. Bokens huvudperson Swann (?) känner lukten av en madelenekaka och förflyttas i sitt minne tillbaka till sin barndom. Det är det detta inlägg handlar om.

När jag kom till jobbet imorse så var det fuktigt och rått. Det har regnat i natt men nu var det uppehåll, och vårens värme som vi känns de senaste dagarna kylde med min frånvoro. Jag stannade upp på väg från bilen och tog några djupa andetag och kände på den unkna luften. Plöstligt åkte jag tjugo år tillbaka i tiden. Jag var nio år gammal och på väg in till Vitvattnets skola. Jag slöt ögonen och tog ett nytt andetag, då kände jag lukten av nyvässade blyertspennor. Jag luktade vidare och det var precis som om jag hade en nyöppnad mattebok framför mig. Jag såg bakom mina stängda ögonlock helt klart Räkneresan med proffessor Plus, bröderna Term samt den ohyggligt duktiga doktor Summa, som kan lika mycket som bröderna Term tillsammans. Jag kände ett märkligt sug efter att räkna matte.

Jag öppnade ögonen och var tillbaka i år 2009 och jag har en hel skola att städa, dessutom var jag lite försenad, bara att sätta igång.

2 kommentarer:

Anonym sa...

... ändå kan man inte låta bli att fascineras lite av Marcel Prousts hart när sisyfosiska och lite skrämmande, på gränsen till galenskap (eller troligen över) intentioner.

/ el f

Wise sa...

Att beskriva ALLT? Jo det kanske var ett trevligt iniativ, men jag förstår inte hur ett sådant experiment kunnat bli en klassiker.