Läste i förrgår som jag tidigare nämnt Språktidningen. En i sanning riktig fullträff till tidning. Precis allt från pärm till pärm var intressant, roande eller nytt. Jag skulle kunna skriva ett inlägg om varenda artikel, så bra var den! Ehuru tänker jag bara nämna en av artiklarna nu.
Det är en halvsida skriven av författaren och läraren Nisse Larsson som handlar om eftertänksamhetens lov. Han har kommit över en gammal östtysk skrivmaskin som trots sina mogna år fungerar så fint som om den nyss rullat ut från fabriken. Nu är jag dock lite osäker på om skrivmaskiner verkligen
rullar ut, eventuellt bärs eller lyftes dem ut.
Nå, det Larsson vill ha sagt är att vid arbete med en sådan tingest används en helt annan skrivteknik än med en ordbehandlare.
Satt bokstav sitter, man kan inte ändra, fixa och fila.
Hela meningen måste vara klar i skallen innan första bokstaven får komma på papperet. Skrivmaskinen sjunger eftertänksamhetens lov.
Detta får mig osökt att tänka på den en gång i tiden i Galago publicerade Piprökarspalten. En fantastisk spalt som ofta sträckte sig över flera sidor där angofilen, serietecknaren och piprökaren Joakim Lindegren huserade. Han kåserade friskt om allt bizart och dekadent som ryms mellan antenn och jord. En episod som jag drar mig till minnes är när Lindegren vid ett restaurangbesök i England hamnar bredvid ett bord med andra svenskar. Svenskarna är bullriga, ohövliga mot servitrisen och klagar på allt. Lindegren bestämmer sig för att tänka sin pipa utan att fråga om det går för sig, varpå en av svenskarna utbrister
jaha, nu tänder idioten sin pipa, nu är på verkligen i England! Succé för Lindegren, inte bara får han röka pipa och irritera en fåntratt, han blir dessutom tagen för en engelsman!
Det jag vill komma till är att Lindegren precis som Larsson använder sig av skrivmaskin. Lindegren är precis som sin seriefigur Kapten Stofil en bakåtsträvare. Han vägrar att använda datorer när han skriver, han vill stöta och blöta varje ord, mening och stycke.
Mitt problem när jag skriver är att mina texter ofta blir pladdriga och stressiga, kort och gott osnygga. Kan det bero på att jag slänger ur mig dem via min laptop? Är det helt enkelt så att det går för fort? Jag hastar ur mig mina texter från tangentbordet som köttstycken hos en slaktare, slofs, schaffs, plaffs. Kanske även jag måste sjunga eftertänksamhetens lov?
Tyvärr så är den enda skrivmaskinen i min ägo en antik Underwood, tillverkad någon gång på 30-talet. Mycket tjusig och dekorativ, dock fullkomligt obrukbar. Jag får helt enkelt ta till den gamla klassikern papper och penna. Ja det stämmer, allt du har läst nu handskrivet, jag har sedan transkriberat det till den digitala världen. Varje mening är genomtänkt och utvärderad innan jag börjar skriva. När jag skriver på datorn börjar jag helt enkelt med ett ord och ser vart jag hamnar. Ett äventyr javisst, men som sagt, osnyggt för det mesta.
Visst kan jag med pennan stryka vissa ord, men jag kan inte gå tillbaka och ändra hur som helst. För att slöa ned processen ytterligare så måste jag även skriva läsligt, en diger utmaning för en tangetbordsmissbrukare som jag.
Hur blev det då? Vilka revolutionära förändringar har inträffat? Just nu så är den enda som märks en smärtsam kramp i högerhanden samt ett stort antal bläckfläckar på fingrarna. Jag får utvärdera när allt är överfört till bloggen.
