Snabba recensioner!

Pga sjuk praktikant har jag hunnit lyssna på 4 skivor den här förmiddagen.

Darkbuster - A weakness for spirits (2005)
Bostonpunkarna Darkbusters andra fullängdsplatta är en glad överasskning. Gemytlig fylle-street-punk med gammal god östkustkänsla. Sången är dock inget vidare. Bästa låt: No Future. 3.5 poäng av 5.

Metallica - Death magnetic (2008)
Mjaha, bättre än det mesta dom gjort, men eftersom jag inte är något större metallicafan så räcker det inte till. Och varför i hela friden gör dom så lååååååååååånga låtar? Men det låter bra, dom är duktiga osv. Bästa låt: The end of the line. 2.5 poäng av 5.

The Casualties - Underground army (2006?)
Kängpunkarna från New Yorks senaste platta lämnar mycket att önska. Inte alls lika bra som de tidigare skivorna, On the frontline är mycket mycket bättre. Men det är ändå rätt så bra, opolerad skrikpunk, precis som riktigt punkpunkpunk ska låta, men som sagt, svaga låtar. Bästa låt: American justice. 3.5 av 5. Ojojoj, här trampade jag rejält i klaveret, skivan är ju från 1998!!!

Metallica - Kill 'em all (1983)
Ville ha lite perspektiv på nya metallicaskivan, så jag lyssnade även på deras första. Samma problem här, duktiga musiker, bra driv, men alldeles för lååånga låtar, när man hunnit bli less, och vill höra en ny låt, så är hälften kvar. Bästa låt: Seek and destroy (den står verkligen ut från de andra låtarna, en riktig rykare!) Betyg: 2.5 av 5.

Jag klagar som ni ser över att metallicas låtar av långa, en liten jämförelse: Darkbuster skivan har 18 låtar, och jag hann höra igenom den medan jag städade 3 klassrum. På death magnetic hann jag tre klassrum, en korridor samt fyra toaletten på tre låtar!

Deadly Sins & Dead End

Idag blir det två korta recensioner.





Den första skivan jag lyssnat på är Deadly Sins EP med samma namn (Deadly Sins EP) från 2008. Trogna läsare kanske minns det jag skrev efter att ha sett dem live för någon månad sedan. EP'n innehåller fyra spår, och är en försmak inför fullängdaren som skall komma senare under året. Alla låtar sitter klockrent, det är snabb punkig rock n' roll, och Stephanie Dougherty har den rockigaste rösten på länge. Allt är taight, och det låter verkligen som ett riktigt band, och inte Stephanie Dougherty med ett gäng musiker.


Betyg: 4





Det andra jag lyssnat på är tre låtar från umeåbandet Dead End's hemsida. Det är svårt att bilda sig nån uppfattning om ett band på så få låtar, men det låter onekligen lovande. Musikerna är bra, muskien taight och mj vrålar på riktigt tjusigt. Ge mig mer är känslan man får.



Betyg: 3.5

Dead End

Tracy Chapman - Collection

Nu är det dags för mig andra läsarvalda recension. Det är återingen den gode Jonas, eller Morgan (eller agent weine) som han även kallas som har requestat någonting av Tracy Chapman. Så här kommer en liten kort recension av hennes samlingsplatta Collection från 2001.

Större delar av skivan innehåller romantiska/sorgiliga/hemska countryballader, och det är ju absolut inte helt fy skam. Men det blir faktiskt ganska tråkigt efter ett tag. Skivan lyfter på slutet, och mästerliga Talkin' bout a revolution blir skivans (och dagens) höjdpunkt. Tracy har en speciell röst, och i början störde jag mig lite över att hon lät som en karl, men det släppte snabbt. Musiken är lugn, mjuk och fin, och pendlar mellan folk och country, folkcountry kanske man kan kalla det. Soul är det inte, enligt min expertliga expertis.

Sammanfattning: Bra men enforming

Betyg: 3

Bästa låt: Talkin' bout a revolution

Tracy Chapman

Buffy och andra nöjen

Så var det tillslut över. Alla sju Buffy boxar är slutsedda. Nu blir det inget mer Buffy the vampire slayer. En fas i livet är över. Världens bästa tv-serie slog till med sin bästa säsong, det var vackert, roligt, sorgligt och häftigt. Nu känner jag en tomhet, ungefär som mär man var klar med Harry Potter eller Sagan om Ringen. Vad skall man göra nu? Men det är även en skön känsla, nu väntar nya upplevelser och äventyr. Vad har framtiden i sitt sköte? Sen kan det ju hjälpa att Bettina beställde alla fem säsonger av Angel igår :)

Oj vad det snöade inatt, bilen var helt täckt, tog ett bra tag innan jag kunde ta mig iväg till jobbet. Kan detta ha varit vinterns siste suck, är våren på ingång. Det känns som det, solen lyser och det rinner smältvatten överallt. Synd bara att jag inte har Vivaldi på mp3-spelaren, får hålla till godo med Chopin, även om han inte är så vårig. Snart är det dags för Venerea, Madness, Peps Persson och annat som hör årstiden till. Man borde ha en cykel. Jag känner mig lite viktigt när jag använder bold.

Helgen var grymt trevlig, middag och öl med jobbarpolare i fredags, och karaoke som avslutning. Sen blev det grillning och körslaget med famlijen på lördag, och Johnny Cash dvd'er som pricken över i. Och så Buffy hela söndagen. Nice. Nu dricker jag kaffe och ska snart städa på Pluto. Eventuellt kommer en In Flames recension senare idag.

Den sista bilden på Buffy & the scooby gang.

Giles, Dawn, Faith, Buffy, Willow & Xander

22 timmar i Wise's liv

Eftersom jag håller på att ta ett 24-timmars blodtrycksprov, så skall jag skriva ned vad för aktiviteter jag gjort under dygnet. Detta har jag gjort från igår 14:30 tills nu:

14:30 - 15:15 Jobba
15:15 - 15:45 Rast
15:45 - 16:15 Köra hem mm
16:15 - 16:45 Matlagning
16:45 - 17:00 Middag
17:00 - 17:30 Vila
17:30 - 19:00 Städning
19:00 - 19:45 Vila
19:45 - 20:15 Städning
20:15 - 21:00 Vila
21:00 - 22:00 Shoppingtur
22:00 - 22:30 Småfix
22:30 - 23:00 Kvällsfika
23:00 - 00:00 Nattning
00:00 - 05:55 Sömn
05:55 - 06:15 Morgonfixning
06:15 - 06:30 Kör till jobbet mm
06:30 - 08:00 Jobb
08:00 - 08:25 Rast
08:25 - 10:00 Jobb
10:00 - 11:00 Promenad
11:00 - 12:00 Jobb
12:00 - Nu Lunch

Blandad kompott

Blev ombedd att recensera Tracy Chapman häromdagen, men jag har inte hittat nån skiva än. Ok, har inte sökt så fruktansvärt huvva mycket, men den kommer.

Album på min mp3spelare (nokia xpress music):

AC/DC - Live at the hammersmith odeon

Antonin Dvorak - Bohemen en de nieuwe wereld

Cock Sparrer - Here we stand

Damian Marley - Welcome to jamrock

Deadly Sins - Deadly Sins EP

Dropkick Murphys - Blackout

Duffy - Rockferry

Finntroll - Jaktens tid

Finntroll - Ur jordens djup

In Flames - A sense of purpose

Street Dogs - Back to the world

Street Dogs - Savin Hill

VNV Nation - Hannas samling

En härlig blandning! Har inte lyssnat på In Flames än, kommer kanske inte att göra det alls. Vem vet. Dvorak var en fin överasskning, symfonin och nya världen är goodie.

Här under har vi Dvorak & Finntroll, vem ser ondast ut?

Oooh

Ooh, värsta nya designen, inte illa. Eller jo, ganska illa. Men nytt.

Sitter med en 24-timmars blodtrycksmätare runt armen, inte kul. Men nytt.

Duffy - Rockferry

Det finns saker här i livet som jag helt enkelt inte gillar, det är inget personligt eller så, det funkar bara inte för mig. Här är en liten lista, taget ur luften:

• Championer
• Bröderna Schulmann
• Skrikiga barn
• Soul
• Träskor
• Pissoarer
• Trängsel
• Bussar

Detta gällde igår, idag skall jag stryka en punkt, och nej, jag har inte börjat bära träskor. Jag har lyssnat på en soul-platta, och gillat den.

Skivan i fråga släpptes i mars och heter Rockferry, och artisten är den wealiska tjugotreåringen (Aimee Anne) Duffy. Duffy har i vissa recensioner kallats Wales Amy Winehouse, och i andra Wales Amanda Jensen. Överlag har hon fått mycket höga betyg, och skivan är en storsäljare i storbritanien. Alltså, en ung tjej som får bra recensioner, som säljer bra, som sjunger soul, det kan bara inte bara bra. Men det var det.

Det är fantastiskt jäkla bra. Jag älskar det! Hennes röst är grymt skön, troligen den bästa kvinnorösten jag hört. Den är kraftig ömsom försiktig, ömsom hård ömsom len, men aldrig "svensk-pretto-pop-tjej-viskig". Förståsigpåare jämför hennes röst med souldrottningar från sextiotalet, allt jag vet är att jag aldrig gillat dom, men jag gillar henne.

Bakom sig har Duffy ett härligt band, med bland annat Bernard Butler från Suede. Musiken låter som soul, där allt dåligt tagits bort, och allt bra har flyttats fram. Man rycks med, man vill lyssna igen, det är bra! Som grädde på moset så är det inte några låtskivarproffs som hyrts in för att skapa hits, utan det är Duffy själv, med hjälp av Butler och några till, som skriver låtarna. Säg en kvinnlig artist som gör det idag!

Sammanfattning: Grymt bra!

Bästa låt: Mercy tror jag (http://www.youtube.com/watch?v=hjfdTrElE-Y)

Betyg: 4.2 dammtrasor av fem.

Duffy

Kepsguide

Ingen blogg är väl komplett utan en liten modeguide. Låt eran virutios Wise guida er i kepsdjungeln.

Fånkeps.


Detta är en fånkeps. Får jag se den på en vuxen människa blir jag nästan arg. Ok på barn som inte vet bättre.

Truckerkeps.

Truckerkepsar är inte fint. Aldrig. Någonsin. Glöm.

Baseballkeps.

Ah, den klassiska baseballkepsen. Passar vissa, inte mig.

Snyggkeps.

Här här vi en riktig snygging. Har 4-5 stycken av den här modellen, gillar.

Flatcap.

Flatcapen är både stilig, tuff och snygg. Har ingen riktigt snygg som sitter bra, men det kommer nog vad det lider.

Låt mig nu inte få se er i en fånkeps nu!

El Perro Del Mar - From the valley to the stars

Okej, nu är det dags för en ny recension. Jag vet att det var alldeles för länge sen, och jag skämms som en gnu. Skivan jag lyssnat på är El Perro Del Mar's nya platta 'From the valley to the stars'. Anledningen till att jag lyssnat på den är en artikel i svd, (http://www.svd.se/kulturnoje/musik/artikel_1080471.svd.), helvetet vilket pretto. Om ni läser artikeln så får ni lite bakgrund på männskan, och vidare presentation är ej nödvändig.

Den här skivan är inte bra. Det är lummigt, sövande, tråkigt. Ingenstans är det bra. Jag hade tänkt skriva en krossar-recension, och totalt mala ned den stackars flickan. Men latheten tog överhanden, och det blev ingen recension alls. Några dagar gick, och jag kom att tänka på ett bra talessätt, 'ta var sak för var den är'. Jag kanske hade mina öron inställda på punk och dödsmetall, jag kanske undermedvetet jämförde med Street dogs och Finntroll, och det blir ju lite fel. Så jag lyssnade på skivan igen, och försökte lyssna på samma sätt som jag lyssnar på klassisk musik.

Och det blev lite bättre. Det kan ibland vara både storslaget och rytmiskt vackert. Jag skulle ha kunnat ge en två i betyg, men det är två saker som drar ned betygen till en etta.

* Sången. Oj vad jag inte gillar tjejer som viskar fram låtar lite mystiskt och spännande. Den intstrumentala låten skall icket vara skivans bästa spår.

* Flöjten. Missförstå mig inte, jag gillar flöjter, både klassiska och tin whistle, jag spelar flöjt själv bevars! Men flöjten på den här skivan låter som den är direkt hämtad från ett 70-tals kollektiv. En tafatt blockflöjt som totalt förstör allt. Skjut flöjtisten!

Sammanfattning: Lite bättre än Lykke Li, dålig sång och flöjt

Betyg: 1

El Perro Del Mar

Stockholm del 2

Okej då, väldigt långt efter utsatt tid kommer nu del två i Stockholmsresan. Jag börjar väl från början. Efter att haft sovmorgon till klockan åtta så körde jag ut på alvik. För att slippa allt krångel med att fixa skjuts fram och tillbaka till flyget (jag hatar att ringa folk och be och tjänster) så parkerade jag pärlan på flyget. Väl framme så gled jag in i planet, fick en fönsterplats, kaffe och macka och var snart framme i Stockholm.

Där var det plötsligt vår! Solen sken och det var 15 grader varmt. Vårkänslorna sköljde över mig, och jag sög åt mig varje solstråle som föll från himmelen. Var tvungen att ta en öl för att lunga ned känslorna. Nåväl, efter att ha klurat mig ut från centralen och hittat drottninggatan så började mig traditionsenliga stockholmspromenad. Jag gick drottninggatan nedåt, tittade storögt på konstiga människor, smet in på rock-klädaffären och glodde på kläder. Jag fortsatte över
till gamla stan, där strandhugg gjordes på serietidningsaffären och supporteraffären. Stod länge och velade över en ljusblå Millwall t-shirt, men backade ur. Bäst att spara pengarna ifall man skulle hitta bättre grejjer på konserten på kvällen.

Nåväl, jag fortsatte till söder och götgatsbacken. Min plan var att käka lunch och dricka bärs på "Gamle köttätarn" (old beefeater in), en tradition jag har med Björne och Rickard. Döm, om min besvikelse när stället inte skulle öppna förän om 3 timmar. Besviken gick jag vidare. Jag hamnade tillslut på kvarnen, där jag fick mig lite fisk och öl för 100 spänn. Trevligt. Nu bar det av ut till Hökarängen och Camilla. Gröna linjen är stängd över våren och sommaren för reparation, så det blev buss från gullmarsplan. Man köper bussbiljetter med sms i stockholm, tänka sig vad man kan hitta på. Väl hemma hos Camilla blev det vin, kalops och trevligt sällskap tills det blev dags att dra iväg och se Dropkick Murphys. Detta kan man läsa om i Del 1.

Efter konserten åkte jag taxi tillbaka till Hökarängen med en trevlig chaufför som hette Memhet tror jag. Somnade ganska omgående. Mångder av öl och timmar av studsande upp och ned sätter sina spår. Dagen efter så klev jag upp ganska tidigt, tryckte i mig hårdbrödsmackor och for iväg till stan igen. Knallade upp på Östermalm och gick runt och tittade på brats och andra rikingar i flera timmar, fruktanssvärt intressant :) Sen for jag hem, och resten är historia.

Sådana här var det gott om på Östermalm.

ps. Jag hade i n min lilla hjärna tänkt att om jag parkerar på måndagen, och hämtar bilen på tisdagen, så har man stått i ett dygn. Men nä då, inte då. Det jävlarna räknade det som två dygn, JÄVLA AS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 80 spänn bara poff borta. Höll nästan på att sabba hela resan.

ps 2. men orka rätta stavfel.

Dropkick Murphys i Stockholm Del 1

Så var man tillbaka i vardagslunken på jobbet efter två dagar i Stockholm. Där har jag turistat, druckit öl, och höjdpunkten var naturligtvis måndagskvällens konsert med Dropkick Murphys (hädanefter kallas de DKM). Jag ska berätta allt för er, och börjar med konserten.

18:30 anlände jag till globen området, och knatade in på en pub som jag tror hette RödaKvarnen, där intogs en öl innan jag runt 19 gick mot annexet. På vägen mötte jag en glad engelsman i permobil som sålde DKM's tröjjor för ett överkomligt pris. Jag köpte en grön och fin t-shirt för 100 spänn, bilder kommer senare. Väl inne på annexet stod jag och velade en halvtimme om vilken officiell tröjja jag skulle köpa. Det blev tillslut en t-shirt till, en blå. Denna var betydligt dyrare än den utanför. Efter ett besök med allsång på toaletterna gick jag in i själva
konsertokalen.

Där lirade ett band som hette YEAR LONG DISASTER, där tydligen sångaren är son till sångaren i The Kinks. Dom var inte alls bra, men basistens bas måste ha varit minst 1.60-1.70 lång, coolt.

Bästa band som intog scenen var DEADY SINS (liksom DKM från Boston), med den fantastiska Stephanie Dougherty på sång. Stephanie har turnerat med DKM förut, och medverkar bland annat på Blackout plattan. Deadly Sins var grymt jävla bra, trots att jag inte hört några av deras låtar förut så älskade jag dom på en gång. Dom har inte släppt någon skiva än, bara en demo som jag inte har hittat. Om nån har den, kontakta mig.

Sedan följde bandet The Accidents från Örebro. Häftiga killar i skjorta och slips ochbakåtkammat hår. Dom öste som fan, och det var ganska bra, men själv väntade man bara på DKM, som man blev lite besviken varje gång dom spelade en ny låt. Känns som det var för mycket med tre förband.

Nåväl, tillslut, till tonerna av "Famous for nothing" klev DKM upp på scenen och rockade loss oerhört otroligt ordentligt. Publiken röjade järnet, det gick inte att stå/hoppa på samma ställe i många sekunder innan man sveptes iväg 4-5 meter. DKM blandade bra låtar med fantastiskt låtar, och det var precis som man förväntat sig. Några minus var det dock:

* Varför såg Ken Casey så bekymmrad ut hela tiden? Förtog lite av stämmningen.

* Ljudet, det var så löjligt dåligt att man nästan grät. Jag hörde aldrig säckpipan tillexempel.

* "Heroes of our past" Varför inte spela sin bästa låt? Snyft.

Trots detta var det värt varenda spänn att ta sig hit, och helt klart den bästa konsert jag varit på. Underbart att Stephanie Dougherty komma upp på scenen och köra "The dirty glass"

(orkar verkligen inte kolla stavfel, ni får hålla till godo)

Klipp från konsterten:

http://www.youtube.com/watch?v=ESnbsFwRAOU (med Stephanie Dougherty)


http://www.youtube.com/watch?v=5WUk8wzuFIY

Jag skall inom en snar framtid lägga upp bilder på mig själv (under konserten) som sjunger med i Wild Rover.





Deadly Sins myspace:


http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=51423398



Deadly Sins:

(ps, läste SVD på flyget, en artikel handlade om El Perro del Mar http://www.svd.se/kulturnoje/musik/artikel_1080471.svd. Ojojoj vilket pretto!! Skall genast hitta hennes skiva och recensera.)

Läs mer om mina äventyr i Stockhom i Del 2, som publiceras imorgon (kanske)

Ingen musikrecension

Jag har som ni märkt inte recenserat någon musik på länge, vad beror det på månne? Jo jag ahr fastnat i ljudböckernas fantastiska värld! Jag är som ni kanske vet fruktansvärt intresserad av effektivitet, även när det gäller fritiden. Så om jag lyssnar på böcker på jobbet, så behöver jag inte läsa hemma, utan kan roa mig med annat där, utan att missa att läsa böcker. Effektivitet!

Jag har bland annat pysslat med det här istället för att läsa på kvällarna:

http://www.youtube.com/watch?v=AEaSCcoGLjw

Ljudboken jag lyssnar på just nu:

http://www.bokus.com/b/9789127099807.html?pt=search_result

Melodifestvalen deltävling 3

Okej, flera dagar för sent kommer här recensionen av den tredje deltävlingen i melodifestivalen 2007.

1. BWO (8)
Först måste jag säga att jag beundrar den här gruppen gränslöst, Bard har lyckats sätta samman ett dekadent gäng som bara sprudlar av utstrålning. Låten då? Jodå, här har vi en potentiell segrare i eurovision song contest, även om låten inte var lika bra som temple of love.
2. Mickey Huskic (1)
Oj, den här låten har jag glömt.
3. Frida feat. headline (7)
Men, den här biten var ju ganska bra, jag rätt av riktigt bra! Fast den borde egentligen ha kommit till sommarn, hade blivit en riktig sommarplåga då.
4. Therese Andersson (6)
Ojoj, den här var även den bra! Bettina röstade på den, bra gjort.5. Patrik Isaksson (4)Gääääså, hur kan någon med ett sånt fint efternamn göra sådan fruktansvärt tråkig låt? Hur tänkte karl?6. Caracola (5)
Söta var dom iallafall
7. Ainbusk (3)
Riktigt dåligt faktiskt, inte en ny lassie direkt.
8. Eskobar (2)
Men oj så sunkigt dåligt. Huvva

Björn Gustafsson lyfte ännu en nivå i Lördags, vilken kille! Nu börjar det att dra ihop sig, spännande!

Rumänien 2007

Minns ni förra årets bästa låt i eurovision? Om inte, här är den!

http://www.youtube.com/watch?v=pAQnuG7vWEA

Mary J Blige - Growing pains

Nu är jag lite efter. Skivan jag recenserar idag lyssnade jag på redan i Torsdags, så jag kan ha glömt något, men inte mycket. Skivan jag lyssnat på är Mary J Bliges nyaste platta "Growing pains" som släppes härom veckan. Mary behöver väl ingen närmare beskrivning, utan jag kör bara på.

Skivan har hela nittion låtar, väldigt generöst måste jag säga. Efter att ha rotat runt så har ett par guldkorn vaskats fram. De flesta låtarna är soul och rn'b, musik som jag verkligen inte gillar, musik som får mig att bli sur, tvär och lätt illamående. Men här och var så dyker det upp låtar som helt enkelt är musik, 90-tals ballader kanske man skulle kunna kalla dem, inte alls så tokiga. En och annan hip-hop låt finns även med, och du låter det ok. Mary själv har ju en grym röst, men vad hjälper det när musiken (än en gång) påminner och dåliga porrfilmer. Om Mary vill nå ut till en miljorpublik och tjäna multim med pengar så är det bara att fortsätta som hon gör, vill hon imponera på mig så får hon byta musikstil. Valet är hennes.

Andra recensenter maler på om hur öppen och sårbar hon är på den här skivan, inget som jag märker.

Sammanfatting: Soul = Dåligt

Bästa låt: Gn, minns inte

Betyg: 2

Dålig recension, jag vet, ska bättra mig.

Melodifestivalen deltävling 2

Okej, då har det varit melodifestival igen, deltävling två i Västerås. Måste säga att jag börjar bli väldigt trött på den där tjejen som ska snacka med artisterna efter deras uppträdande. Som Anton i lönneberga skulle ha sagt: "Totalt värdelös". Nåja, Luuk var kul som alltid, och Björn Gustafsson fortsätter att leverera. Nu till bidragen (min poäng inom parantes, 1-8 p):


1. Ola - Love in stereo (5)
Bra låt men dålig sång, hade gått direkt till final om startfältet varit lite sämre. Bettina tyckte det lät som John Farnhams gamla hit "you're the voice", håller med.
2. Lasse Lindh - Du behöver inte vara rädd (3)
Gjorde kaffe när den låten var, men av repriserna att dömma missade jag inget.
3. The Nicole - Razbonka (1)
Men herregud så hemskt, vem släppte in henne?
4. Alexander Schöld - Den första svalan (2)
Buhu så dåligt, pojken verkar tro han är Per Gessle.
5. Rongedal - Just a minute (4)
Gillar verkligen bröderna Rongedal, dom sjunger grymt bra, men låten var väldigt svag.
6. Sanna Nielsen - Empty room (6)
Sjunger grymt, men jag gillar bara hårdrocksballader. Sanna kommer att vara stor i många många många år till.
7. Andra Generationen - Kebabpizza Slivovitza (8)
Mitt motto: Har dom ett dragspel får dom min röst, oberoende vilket land dom tävlar för. Gäller även här.
8. Johnson & Häggkvist - One Love
Carola är en förfärlig människa, håller verkligen med Fylking i carola frågan. Dock så var låten bra, och Johnson levererar alltid i melodifestivalen. (7)

Hade inte alls kunnat förutspå resultatet, men alltid kul med överaskningar. Kankse ska tillägga att alla bedömningar här är relativa, det är med melodifestivalmått som jag bedömmer, inte hur bra låtarna är i den riktiga världen.

Konvalescens & Melodifestival

Jag har opererat bort en visdomstand, och befinner är konvalescent i hemmets lugna vrå. Jag har därför inte lyssnat på någon musik, och kan därför inte skriva några nya skivrecensioner, men hav förtröstan, mp3spelaren är laddad tills den dag jag återvänder till arbetet.

Jag har ett litet ubåtsfilmsrace här hemma. Har sett Jakten på röd oktober och halva Rött hav, och när den är klar bli det das boot. Har tänkt hinna med u-571(?) och Titta vi dyker tills på torsdag.

Jag lovade ju att recensera melodifestivalen, så här kommer deltävling 1:

Låtarna: (min poäng inom parantes, 1-8 p)
1. E-type & The Poodles - Line of fire (8p)
Kanonlåt! Borde verkligen ha gått direkt till final
2. Face-84 - Alla gamla x (2p)
Dansband? Tråkigt. Och vad fan syssnar willie crawford med? Han var ju tuff en gång i tiden.
3. Velvet - Deja Vu (7p)
En vinnarkandidat för hela eurovision, varför gick inte den vidare?
4. Brandur - Lullaby (1p)
Boooooring!
5. Michael Michailoff - That's love (3p)
Men snälla nån så tråkigt.
6. Amy Diamond - Thank you (5p)
Dåligt för att vara Amy, förtjänade inte att gå direkt till final.
7. Suzzie Tapper - Visst finns mirakel (6p)
Var ju inte alls en dålig låt, hamnade på rätt plats.
8. Christer Sjögren - I love europe (4p)
Ja vad ska man säga, den enda låten som fastnade på hjärnan. Men hur kunde den gå vidare?

Programledaren:
Luuk är och förblir sveriges näst bästa programledare.

Pausunderhålling:
Björn Gustavsson, vilken lirare! Resten var ganska trist.

Sonny

Måste sno lite bilder från bettinas apberg, nämnligen på våran Sonny! Världens skickligaste katt. Vi slänger iväg två leksaker, och han kommer tillbaka med dom! En riktig apportkatt!

Kilimanjaro

Jag börjar nästan bli besatt av berg, kolla bara vilket tjusigt exemplar! Kanske ska jag ge mig på att recensera berg också. Kilimanjaro är högt, snyggt och ligger i djungeln, en klar femma!

The Cat empire - So many nights

Suck, torsdagar, varför finns dom? Nåväl, idag var det spännande då jag skulle lyssna på mitt första läsarförslag. Det var den gode Jonas som fått mig till att lyssna på "The Cat Empire". Jag hade noll koll på detta band, och fick läsa på lite. Det visar sig vara en sextett (ehh?) från Melbourne, down under. Alltid trevligt med australiensare! Dom skall enilgt wikipedia spela en blandning av jazz, ska, funk (haha, snacka om freudiansk felstavning, skrev fuck först) och rock med latino influenser. Det låter faktiskt riktigt jäkla illa på förhand. Men jag gillar ju rock, och ska är ju inte helt oävet. Jag har lyssnat på deras senaste skiva "so many nights" från 2007, och det var med blandade tankar jag tryckte på play.

För att vara ett band som blandar så många musikstilar så var dom faktiskt ganska så slätstrukna, jag märkte inte ens när skivan var slut, och fick lyssa om lite för att få något grepp. Jag skulle vilja kalla dom för ett modernt white-reggaeband, det är trevligt, glatt och dansant för det mesta. Dom bra låtarna är bra, härliga refränger och ett mysigt gung. Då och då sjunker dom dock ned i jazz/funk träsket, och då låter det riktigt jäkla illa. Sången är skoj, med falsett och grejjer, har börjat uppskatta sånt på äldre dagar. Men som sagt så det trots allt lite slätstruket, man märker inte att man lyssnar på dom, kanske en låt som jag tänker spara för framtiden. En väldigt kort recension, men det finns inte så mycket att säga om dem.

Sammanfatting: White-reggae som glider ur nävarna

Bästa låt: Voodoo cowboy

Betyg: 2

En liten fundering

Jag skriver allt som oftas till "er" när jag bloggar. Jag inbillar mig att tonvis med människor slaviskt följer vad jag skriver. Vänner, bekanta och familj sitter på helspänn varje dag för att se vad jag gjort sen sist. Musikintresserade från hela landet, som hittat min blogg när de sökt efter recensioner älskar mina skarpa iaktagelser, och anpassar sin musiksmak efter mig.

Men så är ju inte fallet. Har jag en läsare ska jag vara glad. Som tur är vet jag att jag har en läsare, en mycket speciell läsare som gör att det känns kul att blogga, en som kommenterar mina inlägg, både här, på apberget och irl. Tack för att du läser, tack för att du finns. Puss!

Lite smakprov från recensionerna

* Räisänen: http://www.youtube.com/watch?v=2a_wIQT5ePk
* Hästpojken: http://www.youtube.com/watch?v=zty-iUx5cMM&feature=related
* Lykke Li (se på egen risk): http://www.youtube.com/watch?v=fV3lm4tZF-M


Bonus:

* Jag är som vi kanske vet inte något större fan av dans, men det här är så jäkla coolt!:

http://www.youtube.com/watch?v=2a_wIQT5ePk

Melodifestivalen??

Vad i herrens namn är det jag ser?? Börjar deltävlingarna i melodifestivalen till helgen? Och ska luuk vara programledare igen? Kan på rak arm lova att den blir festivalrecensioner varje helg i fortsättningen! (obs, jag kanske inte gillar musiken, men melodifestivalen är underhållning på hög nivå!)

Lykke Li - Youth novels

Med en kopp gammalt kaffe som blivit värmt i micron för att sedan svalna igen (ett barn spydde) sätter jag mig ned för att skriva dagens recension. Jag har tagit mod till mig och lyssnat på Lykke Li's skiva "Youth novels". Denna Lykke Li har som så många andra lyckats reta upp mig till bristningsgränsen innan jag ens hört människan sjunga. Så här skriver svd: "Då hade Lykke Li precis slutat gymnasiet och dragit till New York i ett par månader. Målmedvetet
gick hon runt på musikklubbar och utgav sig för att vara en superkänd sångerska från Sverige." Jaha säger jag, man kan tydligen bara dra iväg efter gymnasiet och fjanta runt på klubbar i New York, vissa var tvungna att arbeta, och blir glada om man tar sig iväg till Vännäs då och då. Så här säger hon i expressen: "- Jag tycker nästan att det är lite jobbigt med all uppmärksamhet." Jaha, men sluta var artist då, idiot. Hur som helst så har hon blivit hyllad av en enig kritikerkår, och nån i DN, skulle inte förvåna mig om det var Fredrik Strage, kallade henne "Svensk pop's
epicentrum". Det enda försonande draget jag innan lyssningen kunda finna var att hennes pappa har världens coolaste artistnamn, Zilverzurfaren.

Nåväl, jag har lyssnat på hennes skiva den här morgonen, och det var inte någon glad lyssning. Det är lummigt, det är flummigt, det är plink och plonk och stånk. I början av första låten tänkte jag att nåja, det var ju ett fint intro, men jag upptäckte snart att det inte var något intro, låten gick faktiskt så, absolut inget hände, det bara trippade på. Sakta så slöar sig låtarna fram, och Lykke Li viskar fram sången så där spännande, mysigt och fruktansvärt som endast hypade svenska pretto-tjejjer kan göra. Hon har kanske en bra röst, men det hjälper föga med
materialet hon har. Det är sååå uselt. Musiken plinkar på, tutelitut, blipp blopp, swish swish swish. Mot slutet tar sig dock skivan lite, spår åtta och nio står ut lite, kanske för att det är riktiga låtar, med instrument, refräng och annat som jag tycker behövs. Dessa två låtar räddar skivan från en total katastrof. Men hennes två bästa låtar är endå bra mycket sämre än tillexempel Hästpojken eller Timo Räisänens sämsta diton. Jag är kanske en föråldrad
norrländsk träskalle, men jag förstår verkligen inte hur hon kan vara så uppskattad.

Sammanfatting: Dåligt, viskande och överskattat.

Bästa låt: Complaint department

Betyg: 1

Timo Räisänen x 3

Anledningen till att jag idag recenserar hela tre skivor av Timo Räisänen är att jag tjuvlyssnade lite på honom i helgen. Det jag fick höra lät riktigt trevligt, och det var det för förväntade mig när jag igår lyssnade på hans första skiva, "Lovers are lonely" från 2005, men den lät inte alls som jag trodde. Jag visste att karln kunde bättre, så jag bestämmde mig för att höra hans två andra skivor, och sedan recensera hela rasket. Sagt och gjort.

Timo Räisänen var tidigare kompgitarrist år Håkan Hellström, men beslutade sig 2004 för att starta en egen karriär, vilket i efterhand visar sig vara ett lysande beslut. Han har släppt tre skivor, den senaste "Love will turn you around" 2007, "I'm Indian" 2006 och som sagt "Lovers are lonely" 2005.

"Lovers are lonely" är inte en så bra skiva, lite smålummig, mest bara Timo och en gitarr, inte dåligt, men helt utan bett och fart, en klar tvåa. "I'm Indian" däremot är riktigt riktigt trevlig, här är det elgitarrer, trummor och mycket annat som behövs. Lugna låtar blandas med riktiga rocklåtar, och Timos väldigt intressanta röst passar kanon-bra till musiken. Skivan är lagom lång, och är väl balanserad, flera av låtarna var jag tvungen att höra om, för att dom var så bra. Tror jag drar till med en 3.5 poängare här. Den senaste skivan, "Love will turn you around" fortsätter på samma spår som den förra skivan. Några av låtarna är riktigt bra, men helheten känns lite sämre, den finns några riktigt svaga låtar. Men 3 poäng får den alla fall. Det är svårt att beskriva musiken, men jag får några The Clash och The Ark vibbar, vet inte om det stämmer, men det är det bästa jag kan komma på så här på förmiddagen. Poppig rock kryddad med falsettsång då och då samt tårdrypande lunga akustiska partier.

Sammanfatting: Trevlig pop-rock

Bästa låt: Fear no darkness, promised child (från I'm Indian)

Betyg: 2. 3.5, 3 (2.8)

En dröm, mitt mål, Mt Psiloritis

Det här låter säkert lite flummigt, men jag har de senaste åren då och då på nätterna drömt att jag bestigit ett berg. Där uppe blåser det lite lätt, är snö lite här och var, luften tunn och jag får en otrolig lycko känsla. Det känns som ett tecken, att det finns något där uppe jag måste se eller känna (flummigt). Härom natten drömde jag om vilket berg det var, nämnligen Psiloritis, tidigare känt som Ida på Kreta. Så nu är mitt mål här i livet att någongång bestiga Psiloritis, och se vad som väntar.

Här ska det testas

Här är ett grymt klipp från Carl Orffs Carmina Burana, det bästa är efter 02:24 ca.

http://www.youtube.com/watch?v=SY5KJdWpj2Y

Har jag tur så syns hela videon, annars får ni klicka på länken.

Jag ska recensera Timo Räisänen senare, håll till godo med det här så länge.

En sån helg!

Måndag igen, men det känns bra efter att ha haft en sån grym helg. Helgen började med stor-fest på jobbet. 20-30 pers på förfesten, ös, öl och vin, utbredd fylla. Fredagen fortsatte sedan med middag på Äpplet. Vi var väl 300-400 pers, och maten var kanongod! Den officiella underhållningen var väl så där, men den inofficiella, att titta på sina arbetskompisar efter x antal bärs var mycket kul, jag var alltså nykter :) Efter en sväng till Obbola blev det hemfärd, där 3 kalla öl väntade på mig, samt anger management på tv, nice avslutning.

På lördagen så firades min, morsans och svågerns födelsedag. Jag och Bettina mötte upp med mamma, styvpappa, syrran och svågern på stan, sen vart det tre timmars bubbel på wilmas. Riktigt skönt, precis vad jag behövde. Smorde in mig med dyyyra krämer, kände mig minst 3 veckor yngre. Sedan blev det färd till Böleäng, där vi lagade till en buffe med allas våra favoriträtter, fläskfile, revbensspjäll, stekt potatis, sushi, räkor, räkbakelser, bröd, sallad, vin och öl! Gott! Lagom till middagen kom morbror med familj, och våra gamla grannar från ålidhem/röbäck, ett härligt gäng. Kvällen avslutades med en musik-quiz bettina gjort, skoj!

På söndgsmorgonen tog jag och bettina över svågers nintendo wii och spelade super mario galaxy, ojojoj så kul, blir nog att köpa ett själv! Sen hem och tupplura och goda med katten innan färden gick till Haga. Där fyllde min andra syrra 20 år, och det var middag med hela familjen. Jag hade önskat en av mina favoriträtter, balsamvinägerkyckling, och den var lika god som alltid! Sedan satt vi på cuteoverload.com i några timmar. Sen for vi hem och pysslade, innan vi kröp till kojs efter en underbar helg.

Bonus recension!

Ska ni lyssna på en klassisk skiva i år, så lyssna på Vivaldis fyra årstiden med Nigel Kennedy som huvudviolinist. Den röde prästens verk har aldrig låtit så bra, snärtigt, rappt, rent och klart.

Nu ska jag städa ett fritids som heter pluto, måste gå ut i snöstormen. Bleh.

Hästpojken - Caligula

Nu är äntligen fredagen här, och vad passar bäst dagen man är som mest sliten? Jo snöstorm! Eller snöstorm med regn. Dagen till ära har jag lyssnat på den nysläppta plattan "Caligula" av Hästpojken. Skivan är bara en dryg halvtimme, så jag hann med två svängar under morgonpasset. Hästpojken består av medlemmar från Broder Daniel och Bad Cash Quartet, två svenska indieband som jag faktiskt tycker är bra, hör och häpna! Det var alltså med små förhoppningar om att inte få höra skit som jag jag trycte på play på den nydesinfekterade mp3-spelaren.

Hästpojken spelar gammal hederlig svensk ångest pop, det är inte så välspelat, och sången spricker lite här och där. Fredrik Strage (cp) på dn ondgjorde sig i sin recension av "caligula" att allt redan var gjort, men vad gör det när det fungerar? Jag nynnar med i de sorgliga trallvänliga låtarna, och det känns plötsligt som 1999 (jag gillade verkligen inte indie då, men det känns ändå som 1999). Hästpojkens låtar är på svenska, något som verkligen uppskattas, världens bästa språk. Första gången jag lyssnade kunde jag inte komma på någon bra blandning att beskriva musiken på, men efter andra lyssningen kom jag på att Hästpojken låter som en blandning av Jumper och Ebba Grön, fan så bra. Men. Det handlar inte om en helt fantastisk skiva och kommer att spela om och om igen, jag kommer troligen att lyssna på 3-4 av låtarna då och då i framtiden, men det är inget klassiskt album. Det är väl godkänt, men inte superbra. Att en av låtarna handlar om den gamle husguden Shane Mcgowan är ett plus!

Sammanfatting: Old-school indie som fungerar

Bästa låt: Här har du ditt liv

Betyg: 3

(kul att få med ett personangrepp i recensionen)

Lysbyt

Såja, nu har man varit duktig och bytt vänster bakljus på kärran, så nu är alla anmärkningarna från besiktningen fixade.

(jag) - Hej, har ni nån sån här lampa (håller fram den trasiga glödlampan)
(ung macktjej) - Jodå, är det en tolva eller tolv komma femma?
(jag) - Höddudu det är så litet skrivet och jag har inte glasöga på mig.

Kan man känna sig mer som en gubbe?

Salem al Fakir - This is who i am

Torsdag, kan det bli sämre? Ja det kunde det, jag var nämnligen tvungen att lyssa på Salem al Fakir. Ni kan inte ha missat den här jeppen, han är fan överallt. Liten genomgång av priser karn vunnit:

* Grammis för bästa manliga artist
* Grammis för bästa nykommling
* Grammis för bästa kompositör
* Grammis för bästa producent
med mera med mera..

Salem, som även heter Lars Gunnar, spelar nästan alla instrument på skivan "This is who i am" som jag har lyssnat på idag, och det märkts, allt är skit. Musiken låter som någon en porrfilmsmusiker skulle ha knåpat ihop på en kvart, samtidigt som han såg på tv, drack kaffe och löste korsord. Det går inte att beskriva hur menlöst hissmusikaktigt det är. Lägg sedan på en värdelös sång som för tankarna till en ynglig i målbrottet som måste läsa vers i ett luciatåg. Det är såååå uselt från början till slut. Inte undra på att det är så mycket våld, hat, ondska och kaos i världen när en artist kan bli så hyllad och framgångsrik. Jag har lagt mp3-spelaren och hörlurarna i desinfektionsmedel och suttit och gråtit i duschen och gnuggat öronen med sandpapper.

Sammanfattning: Sämre än cult of luna, och då är det illa

Bästa låt: ingen

Betyg: 0 dammtrasor av 5

Experiment

Nu så har jag gjort ett litet experiment, jag har highspeedat (polerat) ett plastgolv utan att grovskurat det innan. Slår detta experiment väl ut så blir det polerning hemma också, fan så snyggt! Har lyssnat på Salem al Fakir nu på morgonen, var inte bra, recension kommer före lunch någongång.

Nyladdat

Åh, nu har jag hästpojken, lykke li, sahara hotnights, salem al fakir och moto boy på mp3-spelaren, jag är allt en liten självplågare. Annars så är det kallt ute, varmt inne.

Rade Prica

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/england/article1731693.ab

Att bli hyllad av Roy Keane måste vara bland det största här i världen. Kul att det äntligen går bra för Rade, och kul med en svensk anfallare i premier leage.

Jens Lekman - Night falls over Kortedala

Onsdag, veckans sämsta dag! Kallt och jävligt, bildörren fastfrusen och Jens Lekman laddad och klar. Jag visste faktiskt ingenting on denna man, förutom att han dök upp i listor över årets album 2007, och att han fått fina recensioner, så jag läste på lite om honom. Jens visade sig vara en tjomme från göteborg som spelade indie pop. Huvva. Alla hans skivor går att ladda ned gratis via hans hemsida, se där, ett trevligt iniativ. Han har släppt tre album, det senaste "Night falls over Kortedala", kom i september 2007. Det är även det jag har lyssnat på denna onsdagsmorgon.

Det är fruktansvärt svårt att beskriva albumets tolv låtar, ofta glömde jag bort att jag lyssnade på musik, det vara försvann, nådde inte min hjärna. Det jag dock hörde lät i sina bästa stunder som en blandning mellan, jag vet inte riktigt, öh, Harpo och Morrissey, och det är väl inte fy skam. Hans bästa stunder varar dock inte för evigt, utan för det mesta låter det som en blandning av Frank Sinatra när han är som sämst och vinjettmusiken till Falcon Crest. Svulstigt, jobbigt, svulstigt och märkligt. Det myllrar av ljud, stråkar, tutor, gitarrer, elektroniska saker och jag vet inte vad. Jag är riktigt dålig på att bedömma huruvida en sångare sjunger bra eller dåligt, men Jens låter inte bra, och inte på ett bra/dåligt sätt, utan ett dåligt/dåligt. Jag har väldigt svårt att ta till mig denna musik, och jag förstår inte hur recensent efter recensent kan hylla detta. Dock måste jag säga att han har roliga och bra texter, sånt uppskattas.

Sammanfatting: Svulstig indie som inte fungerar

Bästa låt: Friday night at the drive-in bingo (låter annorlunda än de andra låtarna, nästan bra)

Betyg: 1.5 Dammtrasor av 5

(imorgon blir det Salem Al Fakir eller Lil' Wayne)

The Hives - The Black and white album

Tisdag morgon. Dammtorkning i A-huset, ont i knät och matlådan glömmd hemma. MP3-spelaren var laddad med The Hives nya album \"The black and white album\". Nu skulle Fagerstagrabbarna, dessa uppskrivna hypade och frunktansvärt creddiga pojkar plockas ned på jorden. Motorsågen var tankad och klar. Men. Det var faktiskt inte så illa som jag trott. Albumet från 2007 innehåller 14 låtar, med bland annat singelhitten \"tick tick boom\". Skivan fick fyra i betyg av både DN och VF, i två recensioner som skillde sig åt på märkliga sätt.

Nåväl, eftersom jag lever i ett musikvacuum så kan jag påstå att jag aldrig hört The Hives, eventuellt av misstag någongång. Jag bestämmde mig dock tidigt för att jag inte gillade the Hives alls, och antog att de spelade skränig ocgh skrammlig rock utan flyt, refränger och känsla. Men där hade jag fel, många av låtarna på \"the black and white album\" spelas tight och allt är välproducerat. Nu förhåller det sig inte så att jag får sitta med dumstrut i ett hörn och skämmas, så jäkla bra var inte skivan. Vissa låtar är katastrofala, flera mediokra, men det finns guldkorn. \"Try it again\" och \"Return the favour\" är faktiskt riktigt bra. Men två låtar gör ingen skiva, och överlag måste jag säga att The Hives näppeligen lever upp till alla superlativ de bivlit tilldelade genom årens lopp.

Sammanfatting: Betydligt bättre än jag trodde, men inte bra.

Bästa låt: Return the favour

Betyg: 2.5 Dammtrasor av 5.(imorgon blir det Jens Lekman)

Cult of luna - Somewhere along the highway

Amplified-festivalen i Umeå ägde i dagarna rum. Ett av banden som spelade var Cult of Luna. Enligt lokaltidnignarna så var konsertern som "En tickande bomb som pulserar och exploderar i ett inferno av ljud och intryck.". Bandet lyfts till skyarna, och det verkar som om det var den mest framträdande live-akten någonsin. Jag har aldrig hört detta band, men bestämmde mig tidigt för att inte gilla dem pga av alla positiva artiklar och recensioner, sånt bådar aldrig gott. Nåväl, jag laddade in skivan "Somewhere along the highway", som vann p3-guld priset i metal 2007 i mp3-spelaren, tog min mopp och tryckte på play.

Cult of luna spelar något som skall kallas metal, med en massiv ljudkuliss och skrik-sång. Själv tycker jag att alla låtar känns som ett långt intro, man väntar på att låten skall börja, men det gör den aldrig. Cult of luna maler på, långsamt långsamt långsamt. Låtarna är långa, flera uppemot tio minuter, med långa partier som låter som ett soundcheck som ballat ur. Sången är under all kritik, skrik-sång fungerar endast till thrash-metal, inte till något som låter som en dålig kent-låt. Musiken är rätt så välspelad, men spelas för mycket och ofta, som sagt så maler dom på. Jag klarade tre låtar med gott humör, sen började det klia över hela kroppen, och jag tog ständigt upp mp3-spelaren för att se hur länge till jag var tvungen att pinas. Jag höll ut till sista låten, där tog det stopp efter halva.

Sammanfattning: Sju identiska låtar som för tankarna till en kvarn som maler sten och grus samtidigt som en man står brevid och skriker.

Bästa låt: "Back to chapel town" Var minst dålig.

Betyg: 1 dammtrasor av 5.

(det här är en tidigare publicerad recension)

Första inlägget

Hej hej. Idag så startar jag min nya blogg, den tredje i ordningen. De tidigare bloggarna har alla runnit ut i sanden, vilket jag även förväntar mig att denna skall göra. Men man vet aldrig. Ett stående tema i bloggen skall vara dagens skiva. Jag jobbar på ett jobb som tillåter mig att masa omkring hela dagarna och lyssna på musik. För att inte bli less på musik som jag gillar, brukar jag lyssna på musik som inte riktigt är i min smak. Jag tänker därför varje vardag publicera en liten recension av den skiva jag lyssnat på tisigare på dagen. Jag är mycket allergisk mot indie-pop och annat som äääälskas av musikrecensenter, P3 och annat löst folk, därför kommer jag att rikta in mig på just sån musik. Det blir roligare att recensera då. Jag skall försöka hänga med i vad som släpps, och på så sätt kunna recensera nya grejjer, men nu i början tar jag med lite äldre saker. Naturligtvis kommer jag vid vissa tillfällen att recensera musik jag gillar, men inte för ofta. Okej, det här lät ju lagom svammigt och intressant, men sånt är livet. Håll till godo.