Lysbyt

Såja, nu har man varit duktig och bytt vänster bakljus på kärran, så nu är alla anmärkningarna från besiktningen fixade.

(jag) - Hej, har ni nån sån här lampa (håller fram den trasiga glödlampan)
(ung macktjej) - Jodå, är det en tolva eller tolv komma femma?
(jag) - Höddudu det är så litet skrivet och jag har inte glasöga på mig.

Kan man känna sig mer som en gubbe?

Salem al Fakir - This is who i am

Torsdag, kan det bli sämre? Ja det kunde det, jag var nämnligen tvungen att lyssa på Salem al Fakir. Ni kan inte ha missat den här jeppen, han är fan överallt. Liten genomgång av priser karn vunnit:

* Grammis för bästa manliga artist
* Grammis för bästa nykommling
* Grammis för bästa kompositör
* Grammis för bästa producent
med mera med mera..

Salem, som även heter Lars Gunnar, spelar nästan alla instrument på skivan "This is who i am" som jag har lyssnat på idag, och det märkts, allt är skit. Musiken låter som någon en porrfilmsmusiker skulle ha knåpat ihop på en kvart, samtidigt som han såg på tv, drack kaffe och löste korsord. Det går inte att beskriva hur menlöst hissmusikaktigt det är. Lägg sedan på en värdelös sång som för tankarna till en ynglig i målbrottet som måste läsa vers i ett luciatåg. Det är såååå uselt från början till slut. Inte undra på att det är så mycket våld, hat, ondska och kaos i världen när en artist kan bli så hyllad och framgångsrik. Jag har lagt mp3-spelaren och hörlurarna i desinfektionsmedel och suttit och gråtit i duschen och gnuggat öronen med sandpapper.

Sammanfattning: Sämre än cult of luna, och då är det illa

Bästa låt: ingen

Betyg: 0 dammtrasor av 5

Experiment

Nu så har jag gjort ett litet experiment, jag har highspeedat (polerat) ett plastgolv utan att grovskurat det innan. Slår detta experiment väl ut så blir det polerning hemma också, fan så snyggt! Har lyssnat på Salem al Fakir nu på morgonen, var inte bra, recension kommer före lunch någongång.

Nyladdat

Åh, nu har jag hästpojken, lykke li, sahara hotnights, salem al fakir och moto boy på mp3-spelaren, jag är allt en liten självplågare. Annars så är det kallt ute, varmt inne.

Rade Prica

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/england/article1731693.ab

Att bli hyllad av Roy Keane måste vara bland det största här i världen. Kul att det äntligen går bra för Rade, och kul med en svensk anfallare i premier leage.

Jens Lekman - Night falls over Kortedala

Onsdag, veckans sämsta dag! Kallt och jävligt, bildörren fastfrusen och Jens Lekman laddad och klar. Jag visste faktiskt ingenting on denna man, förutom att han dök upp i listor över årets album 2007, och att han fått fina recensioner, så jag läste på lite om honom. Jens visade sig vara en tjomme från göteborg som spelade indie pop. Huvva. Alla hans skivor går att ladda ned gratis via hans hemsida, se där, ett trevligt iniativ. Han har släppt tre album, det senaste "Night falls over Kortedala", kom i september 2007. Det är även det jag har lyssnat på denna onsdagsmorgon.

Det är fruktansvärt svårt att beskriva albumets tolv låtar, ofta glömde jag bort att jag lyssnade på musik, det vara försvann, nådde inte min hjärna. Det jag dock hörde lät i sina bästa stunder som en blandning mellan, jag vet inte riktigt, öh, Harpo och Morrissey, och det är väl inte fy skam. Hans bästa stunder varar dock inte för evigt, utan för det mesta låter det som en blandning av Frank Sinatra när han är som sämst och vinjettmusiken till Falcon Crest. Svulstigt, jobbigt, svulstigt och märkligt. Det myllrar av ljud, stråkar, tutor, gitarrer, elektroniska saker och jag vet inte vad. Jag är riktigt dålig på att bedömma huruvida en sångare sjunger bra eller dåligt, men Jens låter inte bra, och inte på ett bra/dåligt sätt, utan ett dåligt/dåligt. Jag har väldigt svårt att ta till mig denna musik, och jag förstår inte hur recensent efter recensent kan hylla detta. Dock måste jag säga att han har roliga och bra texter, sånt uppskattas.

Sammanfatting: Svulstig indie som inte fungerar

Bästa låt: Friday night at the drive-in bingo (låter annorlunda än de andra låtarna, nästan bra)

Betyg: 1.5 Dammtrasor av 5

(imorgon blir det Salem Al Fakir eller Lil' Wayne)

The Hives - The Black and white album

Tisdag morgon. Dammtorkning i A-huset, ont i knät och matlådan glömmd hemma. MP3-spelaren var laddad med The Hives nya album \"The black and white album\". Nu skulle Fagerstagrabbarna, dessa uppskrivna hypade och frunktansvärt creddiga pojkar plockas ned på jorden. Motorsågen var tankad och klar. Men. Det var faktiskt inte så illa som jag trott. Albumet från 2007 innehåller 14 låtar, med bland annat singelhitten \"tick tick boom\". Skivan fick fyra i betyg av både DN och VF, i två recensioner som skillde sig åt på märkliga sätt.

Nåväl, eftersom jag lever i ett musikvacuum så kan jag påstå att jag aldrig hört The Hives, eventuellt av misstag någongång. Jag bestämmde mig dock tidigt för att jag inte gillade the Hives alls, och antog att de spelade skränig ocgh skrammlig rock utan flyt, refränger och känsla. Men där hade jag fel, många av låtarna på \"the black and white album\" spelas tight och allt är välproducerat. Nu förhåller det sig inte så att jag får sitta med dumstrut i ett hörn och skämmas, så jäkla bra var inte skivan. Vissa låtar är katastrofala, flera mediokra, men det finns guldkorn. \"Try it again\" och \"Return the favour\" är faktiskt riktigt bra. Men två låtar gör ingen skiva, och överlag måste jag säga att The Hives näppeligen lever upp till alla superlativ de bivlit tilldelade genom årens lopp.

Sammanfatting: Betydligt bättre än jag trodde, men inte bra.

Bästa låt: Return the favour

Betyg: 2.5 Dammtrasor av 5.(imorgon blir det Jens Lekman)

Cult of luna - Somewhere along the highway

Amplified-festivalen i Umeå ägde i dagarna rum. Ett av banden som spelade var Cult of Luna. Enligt lokaltidnignarna så var konsertern som "En tickande bomb som pulserar och exploderar i ett inferno av ljud och intryck.". Bandet lyfts till skyarna, och det verkar som om det var den mest framträdande live-akten någonsin. Jag har aldrig hört detta band, men bestämmde mig tidigt för att inte gilla dem pga av alla positiva artiklar och recensioner, sånt bådar aldrig gott. Nåväl, jag laddade in skivan "Somewhere along the highway", som vann p3-guld priset i metal 2007 i mp3-spelaren, tog min mopp och tryckte på play.

Cult of luna spelar något som skall kallas metal, med en massiv ljudkuliss och skrik-sång. Själv tycker jag att alla låtar känns som ett långt intro, man väntar på att låten skall börja, men det gör den aldrig. Cult of luna maler på, långsamt långsamt långsamt. Låtarna är långa, flera uppemot tio minuter, med långa partier som låter som ett soundcheck som ballat ur. Sången är under all kritik, skrik-sång fungerar endast till thrash-metal, inte till något som låter som en dålig kent-låt. Musiken är rätt så välspelad, men spelas för mycket och ofta, som sagt så maler dom på. Jag klarade tre låtar med gott humör, sen började det klia över hela kroppen, och jag tog ständigt upp mp3-spelaren för att se hur länge till jag var tvungen att pinas. Jag höll ut till sista låten, där tog det stopp efter halva.

Sammanfattning: Sju identiska låtar som för tankarna till en kvarn som maler sten och grus samtidigt som en man står brevid och skriker.

Bästa låt: "Back to chapel town" Var minst dålig.

Betyg: 1 dammtrasor av 5.

(det här är en tidigare publicerad recension)

Första inlägget

Hej hej. Idag så startar jag min nya blogg, den tredje i ordningen. De tidigare bloggarna har alla runnit ut i sanden, vilket jag även förväntar mig att denna skall göra. Men man vet aldrig. Ett stående tema i bloggen skall vara dagens skiva. Jag jobbar på ett jobb som tillåter mig att masa omkring hela dagarna och lyssna på musik. För att inte bli less på musik som jag gillar, brukar jag lyssna på musik som inte riktigt är i min smak. Jag tänker därför varje vardag publicera en liten recension av den skiva jag lyssnat på tisigare på dagen. Jag är mycket allergisk mot indie-pop och annat som äääälskas av musikrecensenter, P3 och annat löst folk, därför kommer jag att rikta in mig på just sån musik. Det blir roligare att recensera då. Jag skall försöka hänga med i vad som släpps, och på så sätt kunna recensera nya grejjer, men nu i början tar jag med lite äldre saker. Naturligtvis kommer jag vid vissa tillfällen att recensera musik jag gillar, men inte för ofta. Okej, det här lät ju lagom svammigt och intressant, men sånt är livet. Håll till godo.