Amplified-festivalen i Umeå ägde i dagarna rum. Ett av banden som spelade var Cult of Luna. Enligt lokaltidnignarna så var konsertern som "En tickande bomb som pulserar och exploderar i ett inferno av ljud och intryck.". Bandet lyfts till skyarna, och det verkar som om det var den mest framträdande live-akten någonsin. Jag har aldrig hört detta band, men bestämmde mig tidigt för att inte gilla dem pga av alla positiva artiklar och recensioner, sånt bådar aldrig gott. Nåväl, jag laddade in skivan "Somewhere along the highway", som vann p3-guld priset i metal 2007 i mp3-spelaren, tog min mopp och tryckte på play.
Cult of luna spelar något som skall kallas metal, med en massiv ljudkuliss och skrik-sång. Själv tycker jag att alla låtar känns som ett långt intro, man väntar på att låten skall börja, men det gör den aldrig. Cult of luna maler på, långsamt långsamt långsamt. Låtarna är långa, flera uppemot tio minuter, med långa partier som låter som ett soundcheck som ballat ur. Sången är under all kritik, skrik-sång fungerar endast till thrash-metal, inte till något som låter som en dålig kent-låt. Musiken är rätt så välspelad, men spelas för mycket och ofta, som sagt så maler dom på. Jag klarade tre låtar med gott humör, sen började det klia över hela kroppen, och jag tog ständigt upp mp3-spelaren för att se hur länge till jag var tvungen att pinas. Jag höll ut till sista låten, där tog det stopp efter halva.
Sammanfattning: Sju identiska låtar som för tankarna till en kvarn som maler sten och grus samtidigt som en man står brevid och skriker.
Bästa låt: "Back to chapel town" Var minst dålig.
Betyg: 1 dammtrasor av 5.
(det här är en tidigare publicerad recension)
fakta
5 månader sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar