Hej på er. Ursäkta att jag inte skrivit något på ett tag, men det skall det bli ändring på nu!
Har rotat fram min gamla dator, och har hittat en massa texter jag skrev för några år sedan, tänkte bjuda på några exempel. Det första är en liten text jag skrev för kanske tre år sedan om hur jag botaniserar runt i mitt bibliotek. Biblioteket var bra mycket mindre då än nu, bara en sån sak att jag hade en kombinerad bokserie- och geografihylla. Jag har två bokseriehyllor nu. Det var även här jag var som mest inne på klassik musik, måste ta upp det igen. Nå, då kör vi.
Isac botaniserar i biblioteket del 1
Juli solen lyser klart utanför fönstret, och björkarnas gröna löv står i vacker kontrast mot himlens djupblåa kulör. Vinden som blåser över Grubbeparken, via lekplatser, buskar och snår är varm och inbjudande när den så småningom når våran balkong, där den lätt rör om bland bladen på våra jordgubbsplantor, penséer och alla de andra växterna som jag inte vet namnet på, som skapar en illusion av lantlig blomsterprakt på. En söndagseftermiddag som gjord för att sitta utomhus och låta solens strålar lysa upp och värma själens alla dunkla och mörka vrår.
Själv anser jag att detta nästan är för mycket friluftsliv, och solens strålar gör mig nästan yr, så jag söker mig in till mitt favoritrum i lägenheten, biblioteket, där två spotlights, och det ljusa datorskärmen får fungera som surrogat för solljuset.
Jag låter stereon spela Schuberts ”döden och flickan”, kanske lite dramatiskt, men efter gårdagens fyra timmar i en sportbil känns det som om dramatik är helgens motto. Schubert dog ung, han var inte mer än några och trettio, i sviterna efter en könssjukdom. Kan detta bara bakgrunden till det samtidigt livliga och sorgliga verket? Titeln skvallrar om detta, detta måste undersökas, och jag antecknar denna punkt bland de övriga punkten i min hjärna, som snart kommer att vara överfull.
Nåväl, jag går runt bland mina bokhyllor, bläddrar lite förstrött bland serietidningssamlingen, och beundrar våran så gott som kompletta samling över Larsons 2000 tal. Jag går snabbt över till andra sidan av rummet, och ögnar snabbt igenom bokhyllan med uppslagsverk och årsböcker. Aktuellts 1967 har hamnat uppochned, måste ha ställt den fel när jag läste om 7-dagarskriget för några veckor sedan, efter att ha hört en låt av Sabaton om nämna händelse, ”Counterstrike”, bra billåt!
Jag vänder den rätt och går förbi några bokhyllor tills jag kommer till den kombinerade bokserie- och geografi/naturhyllan. Här trängs samlingar av Stephen King med Peter Robinson, Tolkien med J.K Rowling, Dean Koontz med Selma Lagerlöf och så vidare. Här återfinns även som sagt geografi och natur, och där står Heyerdahls böcker om resorna med Kon-Tiki och RA II, som jag tänkt läsa när vintern står för dörren, och jag vill färdas till varmare länder. Längst har jag min största samling, Jack Higgins med drygt trettio böcker under olika pseudonymer.
Jack Higgins som egentligen heter Harry Patterson, är en engelsk författare född 1929. Han skriver hårdkokta agentromaner och spänningsnoveller. Han anses nog inte som någon större litterär stjärna, och böckerna följer en ganska enkel mall. Men det hindrar honom inte för att vara en av mina favoritförfattare. Jag låter fingret fara fram och tillbaka innan det stannar på ”Örnen har landat” från 1975, boken som anses som hans främsta, och genombrottsverk. Det var den första boken av Higgins som jag köpte, på Åhlens, bokrean 2003 om jag inte helt missminner mig. Det är nästan som om det är den boken, och sökandet efter andra Higginsböcker som triggade mitt boksamlande, och som gör att jag idag har ett ganska digert bibliotek, som växer för varje vecka.
Åter till ämnet, boken handlar om hur en grupp tyska fallskärmssoldater, ledda av Överste Kurt Steriner, under andra världskriget skall göra en kommandoraid mot en liten by i England, och där fånga in Churchill och föra honom som fånge till tredje riket. Som en parantes kan sägas att det är i denna bok som irländaren Liam Devlin introduceras, och han kommer att dyka upp i flera Higginsböcker. Boken innehåller det mesta man kan begära från genren, dramatik, krig, kärlek, svek, humor och död. Det som jag tycker var intressantast är att det är tyska soldater man för följa, och man får en annan syn på kriget då man inte helt enkelt kan associera tyska soldater till massmördande SS-män, i Wehrmacht fanns soldater som var vanliga män, precis som du, jag eller vem som helst. Naturligtvis var nazisterna och tyskarna de ”onda”, om man väljer att se på världen i svart och vitt, vilket man ibland måste göra för att få någon form av överblick, men den här boken visar att det finns enormt många gråskalor mellan svart och vitt, och att det rent av inte finns något som är svart eller vitt.
Det är en av mina viktigaste grundvalar här i livet, jag har inte alltid rätt, och det har inte du heller, ingen alls i hela världen kan ha helt rätt. Om alla bara insåg den lilla detaljen skulle det kanske inte finnas några fanatiker, och i förlängningen inga terrorister, inga krig, ingen ondska. Fast nu motsäger jag mig själv, ty ondska kommer alltid att finnas, ska förklara mina tankegångar om det ämnet vid ett senare tillfälle. Nu har ”Döden och flickan” för länge sedan tagit slut, och Schuberts nionde symfoni fyller pompöst upp biblioteket. Man kan faktiskt få för mycket av Schubert, så jag skall strax byta till något lite glättigare, Mozarts hornkonsert nr 4 kanske? Nå, det var allt för idag, läs gärna Jack Higgins, var ödmjuka och kom ihåg att det är ingen som har helt rätt, samt att äta något gott varje dag. Lev väl!
