A pocket in my pocket

Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl, men bara andra klassens uppbåd, ty kraschanerna hade ryckt ut dagen förut. Hängde ni med på den? Jag har börjat med en ny vana, som för ovanlighetens skull icke är någon ovana. Jag har börjat bära med mig en pocketbok i jackfickan. Perfekt att ha när man fikar, är på herrummet, väntar på klippning, äter lunch med mera.

Jag har tre kriterier för att boken ska få hamna i fickan.
* Måste vara kort.
* Måste vara kort.
* Måste vara kort.

Tidigare har jag haft Flyktsoda av Birro och Honung av Zeina Ghandour.

Flyktsoda är en resa ned i helvetet, och inte tillbaka. Mörk, tragisk och bra. Honung vette fasiken om jag riktigt förstod, men den hade en fantastisk berättarteknik som jag rakt av tänkt sno till min bok. (alltså, jag ska skriva en bok, någongång.)

Nu är jag inne på Svarta Fanor av Strindberg. Det är därifrån citatet i början kommer ifrån. Den började inte så bra, ohyggligt pladder och meningar som staplas på varandra, fick karln betalt per ord? MEn den utvecklas bättre, och känns nu rätt så behaglig att läsa.

Just att inte evighetsmala i text är något jag beundrar. Att kunna skriva korta böcker är ett bevis på en bra författare. Man kan säga saker utan att beskriva något i oändlighet. Det är Birro bra på. Det är INTE Proust bra på. Lästa första delen av En tid som flytt, men ville bara gråta. Här kan man snacka om ordbajseri.

Ordbajseri är förövrigt det fulaste ordet i svenskan och borde bannlysas.