Desperate cry!

Sorterade tvätt igår, en av de värsta sysslorna som finns. Att tvätta är inga problem, kan tvätta varje dag om det krävs. Det dryga är att sedan plocka upp den rena tvätten ur tvättkorgarna, vika och lägga i högar för att sedan förflytta dem till rätt garderob. Ett sånt projekt tar minst två veckor att förbereda sig för. Lägg då till att vi tvättar en gång i veckan. Sakta med säkert byggs en katastrof upp.

Nå, gjorde helvetet igår. Hängde upp de sista av Bettinas klänningar, stängde garderobsdörren och kilade iväg. Kort därefter fick jag höra det mest blodisande skriket man kan tänka sig. Jag gick genast och kollade, och såg att den minsta katten, Wilma satt utanför garderoben och skrek och försökte med sina små tassar få upp dörren. Jag öppnade, och där inne låg den största katten, Sonny och hade det bra.

Det händer ganska ofta att jag råkar stänga in katterna. Dom tar det med god ro och somnar vanligtvis på en gång och inväntar att någon ska upptäcka att det saknas en katt och släppa ut dem. Även Wilma har jag stängt in på detta sätt, hon satt säkert en timme innan jag fick väcka henne och säga att det var mat. Alltså inga problem för dem att sitta i garderoben. Nu är det då så att Wilma fullkomligt älskar Sonny, hon vill alltid veta vart han är så hon kan springa fram till honom och gosa lite. När Sonny försvann bakom en dörr så måste stackarn ha trott att han lämnat henne.

Jag gillar mina katter, alla tre.