fredag 5 juni 2009

Nationaldagen

Imorgon är det Sveriges nationaldag. Det är en högtid som de flesta rynkar näsan åt. Det anses inte riktigt fint att fira nationaldagen, man kanske inte tycker att den är värt att firas? Jag å min sida tänker då fira sjätte Juni med både pompa och ståt. Promenad i naturen (om vädret tillåter), sill och potatis, grillning samt årets viktigaste fotbollsmatch.

Varför känner jag då ett behov av att fira och hylla Sverige? Det är inte för att jag tror att Sverige är världens bästa och vackraste land, eller att svenskarna är världens bästa folk. Nej inte alls, utan för att Sverige är mitt land. Det är ditt land, det är vårat land.

Det gäller för alla, från dig med anor från medeltiden, till dig som kom som vallon. Från dig som kom för hundratals år sedan till dig som kom med en lapp runt halsen 1939. Från dig som kom på jakt efter arbete på 60-talet till dig som halkade in på ett bananskal på 70-talet. Från dig som kom från krig och vansinne på 80- och 90-talet till dig som kom igår. Välkommen.

Det är en dag att minnas våra gemensamma minnen, en dag för att hylla Sverige idag, en dag för att drömma om framtiden. En dag då vi känner en gemenskap, en samhörighet. En dag vi står enade ovanför alla klyftor och hat. Arbetslösa, pensionärer, lokalvårdare, folk inom vården, rörmokare, frisörer, fabriksarbetare, verkställande direktörer, politiker och baroner står sida vid sida. Röd som blå och du mitt emellan, fattig och rik. Vit, svart, brun och gul, ung som gammal. Det är allas dag, det är Sveriges dag.

Det är en dag att minnas och hylla allt som gör oss stola över att vara svenskar.

Åt helvete med främlingsfientlinghet och rasism. Åt helvete med Sverigedemokraterna!

Hurra för Dag Hammarsköld, Raoul Wallenberg och Olof Palme. Hurra för John Ericsson, Gustaf de Laval och Alfred Nobel. Hurra för Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam. Hurra för Wilhelm Moberg, Dan Andersson och Marcus Birro.

Hurra för Mora-Nisse, Gunde Svan och Charlotte Kalla. Hurra för Stefan Holm, Alhaji Jeng, Kajsa Bergkvist och Carolina Klüft. Hurra för Anja Pärsson, Ingemar Stenmark och Björn Borg. Hurra för Zlatan Ibrahimovic, Henrik Larsson och Gre-No-Li. Hurra för Peter Forsberg, Börje Samling och Niklas Lidström.

Hurra för ABBA, Cornelis Vreeswijk och Joakim Thåström. Hurra för Kent, Jason Diakité och Roxette. Hurra för Hasseåtage, Ingmar Bergman och Peter Stormare. Hurra för Jönssonligan, Stig-Helmer Olsson och 91:an Karlsson. Hurra för Konungen!

Hurra för den stora tystnaden, vemodet och eftertänksamheten. Hurra för 200 år av fred, allemansrätten och den svenska modellen. Hurra för ordet lagom, sill och potatis. Hurra för midsommar och julafton.

Hurra för Skåne, Göteborg och Stockholm. Hurra för fjällen, älvarna och skärgården. Hurra för Dalarna, Norrbotten och Västerbotten. Hurra för Småland, Öland, Gotland och allt därimellan. Hurra för granarna som skuggar de röda stugorna, hurra för tallarna som de byggdes av, hurra för asparna som susar om sommarkvällen.

Hurra för alla som jobbar och sliter. Hurra för alla som ligger på stranden och solar. Hurra för alla som klipper gräsmattan och hurra för alla som klappar sin katt. Hurra för dem som ligger i jorden, hurra för dem som byggde landet, hurra för alla er som kommer efter oss.

Hurra för Sverige!

Men som vanligt kommer få eller ingen att bry sig, men det är helt okej, vi bor i Sverige, och här gör man precis som man vill. Är inte det någonting att fira? Låt mig slutligen få bjuda på lite trevlig musik. Trevlig helg!







Nu tar vi danskarna!

2 kommentarer:

Bettina sa...

Vad fint du skriver!!

Anonym sa...

Jag brukar spela Dom Smutsiga Hundarnas låt "Vårdsjuk blågul fanblues" varje år den 6 juni. En tradition som något.
:)

/el f