Lykke Li - Youth novels

Med en kopp gammalt kaffe som blivit värmt i micron för att sedan svalna igen (ett barn spydde) sätter jag mig ned för att skriva dagens recension. Jag har tagit mod till mig och lyssnat på Lykke Li's skiva "Youth novels". Denna Lykke Li har som så många andra lyckats reta upp mig till bristningsgränsen innan jag ens hört människan sjunga. Så här skriver svd: "Då hade Lykke Li precis slutat gymnasiet och dragit till New York i ett par månader. Målmedvetet
gick hon runt på musikklubbar och utgav sig för att vara en superkänd sångerska från Sverige." Jaha säger jag, man kan tydligen bara dra iväg efter gymnasiet och fjanta runt på klubbar i New York, vissa var tvungna att arbeta, och blir glada om man tar sig iväg till Vännäs då och då. Så här säger hon i expressen: "- Jag tycker nästan att det är lite jobbigt med all uppmärksamhet." Jaha, men sluta var artist då, idiot. Hur som helst så har hon blivit hyllad av en enig kritikerkår, och nån i DN, skulle inte förvåna mig om det var Fredrik Strage, kallade henne "Svensk pop's
epicentrum". Det enda försonande draget jag innan lyssningen kunda finna var att hennes pappa har världens coolaste artistnamn, Zilverzurfaren.

Nåväl, jag har lyssnat på hennes skiva den här morgonen, och det var inte någon glad lyssning. Det är lummigt, det är flummigt, det är plink och plonk och stånk. I början av första låten tänkte jag att nåja, det var ju ett fint intro, men jag upptäckte snart att det inte var något intro, låten gick faktiskt så, absolut inget hände, det bara trippade på. Sakta så slöar sig låtarna fram, och Lykke Li viskar fram sången så där spännande, mysigt och fruktansvärt som endast hypade svenska pretto-tjejjer kan göra. Hon har kanske en bra röst, men det hjälper föga med
materialet hon har. Det är sååå uselt. Musiken plinkar på, tutelitut, blipp blopp, swish swish swish. Mot slutet tar sig dock skivan lite, spår åtta och nio står ut lite, kanske för att det är riktiga låtar, med instrument, refräng och annat som jag tycker behövs. Dessa två låtar räddar skivan från en total katastrof. Men hennes två bästa låtar är endå bra mycket sämre än tillexempel Hästpojken eller Timo Räisänens sämsta diton. Jag är kanske en föråldrad
norrländsk träskalle, men jag förstår verkligen inte hur hon kan vara så uppskattad.

Sammanfatting: Dåligt, viskande och överskattat.

Bästa låt: Complaint department

Betyg: 1