Hästpojken - Caligula

Nu är äntligen fredagen här, och vad passar bäst dagen man är som mest sliten? Jo snöstorm! Eller snöstorm med regn. Dagen till ära har jag lyssnat på den nysläppta plattan "Caligula" av Hästpojken. Skivan är bara en dryg halvtimme, så jag hann med två svängar under morgonpasset. Hästpojken består av medlemmar från Broder Daniel och Bad Cash Quartet, två svenska indieband som jag faktiskt tycker är bra, hör och häpna! Det var alltså med små förhoppningar om att inte få höra skit som jag jag trycte på play på den nydesinfekterade mp3-spelaren.

Hästpojken spelar gammal hederlig svensk ångest pop, det är inte så välspelat, och sången spricker lite här och där. Fredrik Strage (cp) på dn ondgjorde sig i sin recension av "caligula" att allt redan var gjort, men vad gör det när det fungerar? Jag nynnar med i de sorgliga trallvänliga låtarna, och det känns plötsligt som 1999 (jag gillade verkligen inte indie då, men det känns ändå som 1999). Hästpojkens låtar är på svenska, något som verkligen uppskattas, världens bästa språk. Första gången jag lyssnade kunde jag inte komma på någon bra blandning att beskriva musiken på, men efter andra lyssningen kom jag på att Hästpojken låter som en blandning av Jumper och Ebba Grön, fan så bra. Men. Det handlar inte om en helt fantastisk skiva och kommer att spela om och om igen, jag kommer troligen att lyssna på 3-4 av låtarna då och då i framtiden, men det är inget klassiskt album. Det är väl godkänt, men inte superbra. Att en av låtarna handlar om den gamle husguden Shane Mcgowan är ett plus!

Sammanfatting: Old-school indie som fungerar

Bästa låt: Här har du ditt liv

Betyg: 3

(kul att få med ett personangrepp i recensionen)