Kreativt

I ett plötsligt utbrott av kreativitet totade jag nyss ihop denna oredigerade, orättade och historiskt något inkorrekta lilla berättelse. Håll till godo.

Jag springer uppför en trapp, räcket har lossnat och jag får ständigt hoppa över det för att inte falla. När jag började klättra upp upp var hettan bakom mig. När jag kommit halvvägs upp var den ifatt mig. Nu, nu var den framför mig. Det går inte att andas längre och röken sticker i ögonen. Men där framme ser jag en öppning och jag kastar mig ut, kippar efter luft.

Det är inte klokt. Jag hade just kommit hit. Ett år hade det tagit. Två år innan jag fick brevet som fick mig att lämna allt och ge mig av. Längst bort jag varit tidigare var i Lycksele. Det var när vi passerade Härnösand som jag insåg att jag nu var långt hemifrån. Rädslan kändes som en avgrund som blev djupare och djupare. Jag ångrade mig hela vägen ned genom Sverige. När jag klev på båten i Göteborg kastade jag mig ned i avgrunden. Jag föll och föll, och när jag tillslut landade på botten var jag i New York. Jag kravlade mig upp och såg på den nya världen.

Jag ser mig omkring. Huset är högt, och ser nästan inga andra hus runt mig. Kanske har dom rasat? Jag vet inte. Rök väller upp från dörren jag kom ut genom, och när jag tittar på röken ser jag lågor slå ut. Jag tar mig fram till kanten på taket. En mur, kanske en meter hög går runt hela vägen. Jag lutar mig ut och ser ned.

New York var fantastiskt, men ingen plats för mig. Jag gick runt med några svenskar jag tydligen måste ha lärt känna på båten. Dom verkade iallafall känna mig. Dom såg häpna ut när jag bad om deras namn, men dom kunde ju inte veta att jag fallit ned i en avgrund hela resan. Dom skulle resa upp mot Minnesota och tyckte min plan var helt befängd.

Gatan långt nedanför mig ser sönderslagen ut. Döda hästar och människor ligger huller om buller. Jag blickar nedför gatan, alla hus brinner eller har rasat samman. En våg av hetta slår upp från fönstret just nedanför mig. Jag backar undan och ser plötsligt att jag inte är ensam på taket.

Resan över kontinenten var lång. Det hände mycket och jag växte. Jag träffade många, och upptäckte att jag hade lätt att lära mig engelska. När jag klev upp från avgrundens botten var jag en ny människa. Inget var längre svårt, jag var fri. Många jag träffade var på väg åt samma håll som jag. Men vi skilldes alla åt gång på gång. Vi tog olika rutter och ibland sammanstrålade vi med leenden på läpparna. Färden över klippiga bergen var svår. En man jag träffat, som var från Luleå frös ihjäl en natt.

Två män sitter tryckta mot muren. En är en äldre man med långt skägg, den andra ung och solbränd. Jag försöker tala med dom men dom skakar bara på huvudet. Antingen kan de inte engelska eller så är det för chockade. Efter en stund reser sig den unge upp och vi börjar gå runt på taket, pekandes och skakande på huvudena.

Efter bergen kom öknen. Sen mer berg, sen mer öken. Men sen blev bergen kullar, och luften blev sval och behaglig. Bakom en kulle låg så San Fransisco. Staden glimmade och i horisonten glittrade stilla havet i kapp. Det var april och det doftade apelsin. Året var 1906.

Nu hade den äldre mannen rest sig upp och kommit fram till oss. Han sträckte fram handen och vi alla tre hälsade på varandra. Ingen sa sitt namn. Det började nu bli riktigt hett och vi stod ett tag och såg på varandra med sorgsna ögon. Det fanns ingen väg härifrån. Vi var fångade. Plötsligt hördes en knall och den yngre av männen föll ihop. Det blödde från hans bröst.

Planen var att ta reda på vart Ingham Holding Inc. höll till. Där arbetade min kusin. Det var han som skickat brevet för två år sedan. Han berättade om sitt jobb, hur han lurade av lycksökare deras pengar, som de i sin tur hade lurat av andra. Hans chef lurade av honom en del av pengarna. Men om jag skulle kolla över, skulle vi tillsammans lura alla. Jag frågade mig fram till huset där han skulle jobba. Jag frågade efter honom och dom bad mig gå en trappa upp. Det var då det skakade till. Först lite lätt sen ännu mer. Trappen rasade bakom mig. En dån hördes, och sedan skarp explosion. Det började lukta bränt.

Vi stirrade på varandra några sekunder, sedan kom det en knall till och den gamle föll ihop. Jag såg mig omkring. På en hustak ett kvarter bort såg jag tre män stå och vinka. Huset de stod på såg oskadat ut. Jag vinkade tillbaka och de såg ut att ropa något jag inte hörde.

Jag förstod att de sköt oss av barmhärtighet. Jag sträckte armarna utåt och stängde ögonen.